I mars 2015 slog Högsta domstolen fast att fasaderna på trettiofyra hus utanför Malmö var felaktiga. Nio månader senare, två dagar före julafton, återkom samma domstol till samma mål för att avgöra en annan fråga: vems felet var. Det behövdes två domar, därför att byggvärlden vilar på två skilda frågor, en om vad som är trasigt och en om vem som ska bära det. Nästan all teknik som sålts till branschen har bara förstått den första.
Målet
Mellan 1999 och 2003 byggde Myresjöhus trettiofyra kataloghus i Erlandsdal i Svedala, söder om Malmö. Fasaderna var enstegstätade putsfasader: putsen lades direkt på isoleringen, utan luftspalt och utan dränering. Metoden var billig och spridd över hela landet. Den släppte också in fukt, vilket de boende upptäckte efter hand.
Högsta domstolen behövde två domar. I mars 2015, i NJA 2015 s. 110, konstaterade domstolen att konstruktionen medför "betydande risker för problem med mögel, röta och dålig lukt" och att entreprenaden därmed var felaktig, men skuldfrågan lämnades öppen. I december samma år, i NJA 2015 s. 1040, kom svaret: Myresjöhus hade infört metoden utan någon egentlig utredning av dess hållbarhet, och därför skulle osäkerheten enligt domstolen gå ut över bolaget. Husägaren Patrik Bredberg sade till SVT: "Det här är en lättnad. Vi har väntat i åtta år på det här." Koncernjuristen Pär Krohn pekade på att konstruktionen var typgodkänd av en myndighet och att domen inte tillmätte godkännandet något värde. Sommaren 2016 kom förlikningen. Trettiotvå hushåll fick välja mellan en ombyggd tvåstegstätad fasad, en åtgärd som Konsumentverket värderade till 300 000 till 500 000 kronor per hus, och ekonomisk ersättning.
Notera vad de åtta åren gick åt till. Om väggarna var fuktiga gick att mäta. Åren ägnades åt att avgöra var felet skulle landa: hos byggaren som valde metoden, hos myndigheten som godkände den eller hos familjerna som köpte husen.
Fördraget
Ansvarsreglerna som avgjorde målet står inte i någon lagbok utan i ett förhandlingsverk. Svenska Teknologföreningen antog "Grunder för byggnadsentreprenader" redan 1906, och 1936 kom AB 36, de första allmänna bestämmelserna som gällde både hus och anläggning. Sedan följde AB 54, undertecknat av åtta organisationer, AB 65, AB 72, AB 92 och AB 04. Efter AB 72 blev förhandlarna permanenta i Byggandets Kontraktskommitté, BKK, en partssammansatt förening av beställare, entreprenörer och konsulter, med ett uttalat mål som står kvar än i dag: en optimal riskfördelning mellan parterna. Regelboken är ett fördrag, omritat ungefär vart tionde år av parterna själva.
Läser man dokumenten ser man vad sidorna ägnas åt. AB 04 slår fast att varje part ansvarar för riktigheten i de uppgifter den tillhandahåller, och att motpartens godkännande inte flyttar det ansvaret en millimeter. ÄTA-reglerna, om ändrings- och tilläggsarbeten, avgör i realtid i vems plånbok varje avvikelse mellan handlingarna och marken hamnar. Valet mellan utförandeentreprenad och totalentreprenad är i grunden ett val av vem som äger projekteringsfelen, och det görs innan en enda teknisk lösning finns. Konsulternas standardavtal ABK 09 sätter ett tak för ansvaret vid 120 prisbasbelopp, ungefär sju miljoner kronor, och kräver att konsulten håller ansvarsförsäkring i tio år efter avslutat uppdrag. Försäkringen följer firman, aldrig projektet, och en firma som läggs ner förväntas köpa avvecklingsskydd, så att adressen överlever firman.
Utifrån ser branschen ut som en marknad som aldrig lyckats växa samman: hundratals firmor som samlas kring ett projekt och skingras när det öppnar. Inifrån avtalen ser det ut som själva poängen. Irénée, som skriver nyhetsbrevet Walking Distance, formulerade det i en essä i juli om varför fyrtio år av mjukvara inte har ändrat branschens ekonomi: det är detta splittringen köper, uppdelningen av ansvaret. Gränserna mellan aktörerna är inte bara organisatoriska, de är juridiska brandväggar, "legal firewalls", och en ritningsuppsättning är ytterst en förteckning över vad upphovsmannen är beredd att stå bakom. Branschen är inte splittrad för att ingen lyckats ena den; den är splittrad för att varje fel ska ha en adress.
Motbevisen
Försöken att bygga bort skarvarna går att prissätta. Katerra grundades 2015 av Michael Marks, tidigare vd för elektroniktillverkaren Flextronics, kring idén att fabrik, arkitekt och entreprenör skulle rymmas i ett och samma bolag. Företaget byggde en fabrik på 53 000 kvadratmeter i Tracy i Kalifornien, drev en egen arkitektbyrå och reste med den japanska investeraren SoftBank i ryggen över två miljarder dollar, och värderades som mest till närmare fyra miljarder. I juni 2021 gick Katerra i konkurs. Efteranalyserna i amerikansk fackpress landade i samma slutsats: fastighetsutvecklarna släppte aldrig sina upparbetade relationer, de ville enligt en investerare fortsätta arbeta med sina egna konstruktörer, sina egna leverantörer och sina egna byggare. Fabriken i Tracy köptes och startades om inom några månader. Idén att ersätta koalitionen med ett bolag återuppstod inte.
Mjukvaran har prövat samma sak med mildare medel. Forskare som följde BIM-samordnade byggprojekt under ett år, Dossick och Neff 2010, fann projekt som var tekniskt tätt sammankopplade men organisatoriskt delade. Den gemensamma modellen gjorde beroendena synliga utan att göra firmorna till en organisation, eftersom varje deltagare svarade mot sitt eget uppdrag, sitt eget projekt och sitt eget bolag. Storbritannien gjorde delade byggnadsmodeller obligatoriska på statliga projekt 2016, och två år senare ansåg färre än en femtedel av de tillfrågade i branschen att branschen levde upp till kravet. Undantaget bevisar regeln: att få ett enda brittiskt projekt, en collegebyggnad i Dudley, försäkrat som ett projekt i stället för som en rad separata firmor krävde ett statligt pilotprogram och en specialbyggd försäkringsprodukt. Modellen har inte spridit sig.
Haveriet
Det här är inget försvar av maskineriet som det ser ut, och skälet har ett ortnamn. Grenfell Tower i London brann natten till den 14 juni 2017, en köksbrand med start 00.54, och 72 människor dog i en byggnad vars betongstomme enligt utredningen i sig stod emot branden. De sju åren av offentlig utredning som följde visade upp ansvarsmaskineriet inifrån. Huvudentreprenören Rydon förstod enligt slutrapporten inte var ansvaret för enskilda beslut låg. Utredningens huvudjurist Richard Millett bad inledningsvis parterna att inte ägna sig åt en karusell där skulden bollas vidare, en "merry-go-round of buck-passing", och kunde på dag 312 av utredningens andra fas konstatera att karusellen fortfarande snurrade: med ett enda undantag hade ingen part gjort ett enda oreserverat medgivande mot sitt eget intresse.
Det som visade sig i Grenfell var fel som föll där ingen adress nådde, beslut som ingen uppfattade som sina. Problemet satt i territoriet mellan adresserna, inte i deras antal. Utredningens botemedel pekade också ditåt, mot samlad tillsyn snarare än färre parter, och rapporten kallade den splittrade tillsynen ett recept på ineffektivitet och ett hinder för verkningsfull reglering. Ansvarsarkitekturens eget existensberättigande är att skulden går att hitta. Där den inte går att hitta har systemet fallerat på sina egna villkor.
Maskinerna
Skälet att förstå det här 2026 är att en ny klass verktyg har börjat producera ingenjörshandlingar, inte bara lagra dem, och vart och ett av dem kommer att få branschens inträdesfråga: vem svarar för dina fel? Ett verktyg som arbetar tvärs över skarvarna, som läser en firmas modell för att skriva in i en annan firmas leverans, saknar ett bra svar, för det finns ingen part i AB-avtalen som heter plattformen. Ett verktyg som arbetar innanför en firma, där utkasten vandrar firmans egen granskningsgång mot firmans egen stämpel, ärver ett svar som funnits sedan 1906. Leveransen får sin adress i det ögonblick någon godkänner den, precis som när varje streck drogs för hand. Ingenting i ansvarsarkitekturen behöver flytta: inte koalitionen, inte avtalen, inte tioårsförsäkringen, inte det framförhandlade fördraget under alltihop.
Där sitter också hävstången. Firmorna vars namn redan står i ritningarnas hörn, konsulterna och entreprenörerna, kan lägga maskinproducerat arbete under signaturer de redan äger, medan allt som kräver att branschen rör sig samfällt begär det enda branschen är byggd för att inte göra. Svensk branschstandard för bygghandlingar föreskriver vad namnrutan i ritningens hörn ska innehålla: handlingens status, datum och namnet på den som godkänt den. Rutan har aldrig frågat hur ritningen togs fram.
Källor
Yesper är AI-civilingenjören för bygg och infrastruktur. AFRY, COWI, NRC Group och andra nordiska bolag använder den för att halvera tiden i en utredning, räkna om på minuter, och fånga fel som annars slinker förbi. Hör av dig om du vill se vad den kan göra för er.
Boka demo
