Ingenjörskonst, inte PM

Ingenjörer blev regelgranskare ett dokument i taget

Ingen bestämde det. Det hände ett dokument i taget. Ron Klemencic, styrelseordförande och vd för konstruktionsfirman Magnusson Klemencic Associates, har sett hur normerna som hans yrkeskår arbetar under har vuxit "från tiotals sidor med bestämmelser till hundratals". Hans ord för vad ingenjörer riskerar att bli är rakt: compliance officers, regelefterlevnadstjänstemän.

Det är utgångsläget. En ingenjör som utbildats för att dimensionera en balk eller projektera en väg lägger veckan på att visa, paragraf för paragraf, att en lösning uppfyller ett regelverk som ingen längre kan hålla i huvudet. Själva projekteringen får timmarna som blir över.

Vad var det som ändrades: reglerna, inte ingenjörerna

Var noga med mekanismen. Ingen har mätt hur en projekterande ingenjörs vecka förskjutits under fyra decennier; den tidsserien finns inte. Det som går att mäta är mängden regler och dokumentationskrav som samma vecka ska rymma, och den kurvan pekar åt ett håll.

Andra generationens eurokoder reviderar inte bara de gamla delarna, utan lägger till helt nya normer, för konstruktionsglas och för bedömning av befintliga konstruktioner, plus ett dussintal kompletterande tekniska specifikationer. Varje tillägg är rimligt för sig. Summan är ett regelverk som ingen enskild ingenjör kan bära, tillämpat av samma människor med samma arbetsvecka. Dokumentvolymen gick upp. Den mänskliga kapaciteten låg still. Regelefterlevnadens andel av yrket växte i gapet mellan de två linjerna.

När maskinen håller regelverket får ingenjören tillbaka ingenjörsarbetet

Ett regelverk av den storleken är framför allt ett minnesproblem. Och minne är numera maskinens starkaste gren. Ett AI-system kan hålla hela korpusen, varje eurokoddel, varje nationell bilaga, varje AMA-kod, och granska en teknisk beskrivning eller ett PM mot alltihop på en gång, utan att tröttna och utan att hoppa över korsreferenserna. Det maskinen inte kan göra är ingenjörsarbetet självt: den djupare analysen, och bedömningen av om den här jorden, den här korsningen, den här beställarens förutsättningar gör det regelrätta svaret till det rätta. Den arbetsdelningen är vändningen. Maskinen tar minnet och regelkontrollen. Ingenjören får tillbaka analysen, projekteringen och omdömet.

Det finns uppmätt tid att hämta på andra sidan. FMI och PlanGrid frågade närmare 600 yrkesverksamma i den amerikanska byggsektorn 2018 och fann att 35 procent av arbetstiden, mer än 14 timmar per person och vecka, gick till icke-produktiva aktiviteter: 5,5 timmar till att leta projektinformation, resten till konflikthantering, misstag och omarbete. Det är veckans mekaniska del, den som finns för att dokument framställs och kontrolleras för hand.

Vem som får timmarna tillbaka betyder lika mycket som antalet. Juniora ingenjörer lägger idag sina första år på formatering, korsreferenser och malldisciplin innan någon ger dem en riktig projekteringsfråga. När maskinen bär det lagret hamnar de första åren på den nivå utbildningen siktade mot: riktiga problem, riktiga avvägningar, granskade av en senior som hinner förklara varför. Och seniorerna, de som Klemencic oroar sig för, får göra det de en gång drogs bort ifrån. De projekterar igen.

Förstärkt, inte ersatt

De som leder stora teknikkonsultorganisationer beskriver samma vändning uppifrån.

Klagan handlade aldrig egentligen om rapporterna. Den handlade om avståndet mellan det arbete ingenjörer utbildats för och det arbete veckan faktiskt innehöll. Det avståndet är numera ett ingenjörsproblem med en lösning, och yrkeskåren står på rätt sida om det. "Jag blev ingenjör för att bygga saker" slutar vara en klagan över jobbet. Det blir arbetsbeskrivningen igen.